2024-05-29
Vad handlar självförverkligande om och på vilket sätt vill och kan du förverkliga dig själv? Hur du uppfattar dig själv genomsyrar din syn på förverkligandet i sig. Detta själavårdsbrev behandlar själens själ(v)förverkligande genom den inkarnerade människan. Självförverkligande utgår här ifrån vårt högre jag, det ”jag” som är intimt förknippat med själen. Ditt högre jag, personligheten, självet, egot, jaget, själen och den inneboende människan innebär en mängd perspektiv på den du är. För att verkligen koppla självförverkligandet till vår innersta natur, är min intention att bottna i livets djupaste existens, den existens som gränsar till icke existens.
Den som mediterar kan förnimma vad detta existentiella gränsland är, landet mellan ingenmansland och alltings existens.
För att lära om varandet, om hur allting är, kan vi använda oss av ontologin, läran om just varandet. Ontologin försöker beskriva tingens och varandets natur och är betydelsefullt i definitionen av egenskaper som ligger i alltets existens. En viktig uppgift för ontologin är att förstå vad existensen innebär genom fysisk existens, psykologisk existens, abstrakt existens och fenomenens existens. Det sistnämnda beskriver varseblivningens gränser. Längre bort än ”bortom alltet och intets existens” kanske vi inte kommer. Hursomhelst så är det vid denna existentiella och transcendenta bortre gräns som själen manifesterar sig själv. Ett av själens uttryck är människan, du själv och jag själv med andra ord. Själen blir ett immanent själv, det vill säga en inomvärldslig individ och existerar i rumstidens dimensioner. Redan denna transformation innebär att själen förverkligar sig själv och det är på den nivån självförverkligandet uttrycks utan egentlig koppling till någon bestämd psykologi, filosofi eller religiös föreställning om människans existens.
Hur hör då själens och människans existens samman?
Inom större delen av den globala kristna trosgemenskapen är Jesus Kristus Gud. Guden blev människa. Det är egentligen ingen kristlig nyhet, då hinduismen under lång tid före kristendomen har trott på själens inkarnation. Själen inkarnerar och blir kött. Om vi människor nu är skapade till Guds avbild, så är vi på någon nivå redan där lika Gud. Om Gud kan liknas vid solen, så är själarna solens strålar. På så sätt omfattas hela existensen av solens livgivande ljus. Allt är ljus och alla tillhör vi Gud genom att allt är ett.
Vad hör då denna alltets enhet med självförverkligande att göra?
Det är lätt att tillhöra den högsta kastens existens när solen skiner. Men hur blir det när själen behöver vandra lidandets väg, Golgata, för att återförenas med Gud? När den gudomliga själen nedstiger till en lägre energinivå, avviker den från ljusets riktning och faller till synes till mörkare dimensioner. Själen stiger ner till existensens källare, för att låta sig själv prövas i existensens hades och skärseld.
När mästaren, enligt de texter vi har tillgång till, överlämnade sin ande till Gud, lär han ha sagt: ”Det är fullbordat”. När människan har fullbordat sin livsgärning på jorden, blir själens människa upplyst och ett med Gud igen. Detta är själens och människans gemensamma självförverkligande. Själens människa kan för alltid lämna det jordiska livet och bli ett i Nirvana, med erfarenheter som låter Guds ljus stråla än klarare. Vi återföds då inte längre här på jorden, om vi nu inte gör det valet att finnas som avatarer, för att hjälpa mänskligheten på upplysningens väg, det som jag kallar den femfaldiga vägen. Avatar är ett begrepp inom hinduismen som på sanskrit betyder ”härkomst” och är en inkarnation av en mäktig gudom på jorden. Den femfaldiga vägen är en modell jag skapat i en förståelse för människans och själens utveckling på jorden. Denna förståelse sker genom att uppfylla sin livsuppgift, glädjas över livsgåvan, hålla livsutmaningarna i schack, ta lärdom av själens kosmiska lektion och sist men inte minst – redan nu få uppleva själens mänskliga belöning.
Du har säkert din egen tolkning av vad som menas med självförverkligande, själ och upplysning. Självklart har du också ditt eget synsätt av den högre kraften, självet och Gud. Jag ser det som själva meningen med själens inkarnation, att låta den inkarnerade människan få leva och uttrycka sig genom fri vilja. Den fria viljan är redskapet för självförverkligande. Men genom att den fria viljan kan gå emot Guds essens, avviker den fria viljan från Paradisets lustgårdar och prövar livet på egen hand. Detta får mig att tänka på liknelsen om den förlorade sonen:[1]
Vidare sade han (Jesus): "En man hade två söner. Den yngre av dem sade till sin far: Far, ge mig den del av förmögenheten som ska bli min. Då delade han sin egendom mellan dem. Några dagar senare packade den yngre sonen ihop allt sitt och reste långt bort till ett främmande land. Där levde han hämningslöst och slösade bort sin förmögenhet.
När han hade gjort slut på allt, drabbades det landet av en svår svält och han började lida nöd. Då gick han bort och tog tjänst hos en av landets medborgare, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen gav honom något.
Då kom han till besinning och sade: Hur många arbetare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl! Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare. Och han stod upp och gick till sin far.
Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er! Ta fram den finaste dräkten och klä honom, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den. Nu ska vi äta och fira, för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började. Men hans äldre son var ute på fälten. När han nu kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat gödkalven eftersom han fått honom välbehållen tillbaka.
Då blev han arg och ville inte gå in. Hans far kom ut och försökte övertala honom, men han svarade sin far: Här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord, och mig har du aldrig gett ens en killing så att jag kunde fira med mina vänner. Men när han där kommer hem, din son som har festat upp din förmögenhet tillsammans med horor, då har du slaktat gödkalven för honom! Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."
Denna liknelse ovan beskriver den fria viljans förvillande omvägar, alltifrån begärets liderliga förlustelser till ånger, bot och bättring. Jesus berättar fler liknelser i evangeliekapitlets kontext - om det förlorade fåret, förlorade myntet och den ohederlige förvaltaren - så att vi människor ska kunna känna igen oss själva, men också ha förståelse för våra medmänniskor som snavar, felar och faller. I sammanhanget berättar Jesus att det blir stor glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Omvändelsens väg är en väg tillbaka till vårt hem.
Bland de godhjärtade blir det alltid en glädje över människor som ändrar sinne. Att synda, som är att fela, är även det en omvändelseväg till självförverkligande. Därför faller det på sin orimlighet att själen endast skulle få ett enda mänskligt liv på sig för att leva den högsta kasten, det vill säga i ett upplyst tillstånd. Själens självförverkligande är som ett pärlhalsband. Det behövs flera pärlor för att skapa ett halsband. Själens segerkrans består av otaliga mänskliga livspärlor för att fullkomna själens självförverkligande. Det är därför vi människor verkar dras till självförverkligande genom andlig träning. Den andliga träningen blir pärlhalsbandets röda tråd, som sammanbinder segerkransens band.
Självförverkligande handlar om insikt, fullbordan och själ(v)utveckling. Utifrån filosofisk eller psykologisk teori handlar självförverkligande om naturgivna möjligheter att som organism bli en välfungerande helhet. Varje enskild varelse strävar efter att förverkliga sina inneboende möjligheter, antingen i enlighet med människans allmänmänskliga och individuella natur, men också genom biologisk utveckling. Självförverkligandet kan då ske som en naturgiven organisk process eller genom meningsfulla sysselsättningar och uppgifter. Självförverkligandet kan också ske som en frigörelse av det specifikt individuella hos varje människa. Självförverkligande i att uppgå i ett högre själv är centralt i indisk filosofi och det synsätt jag själ(v) delar. Hur ställer du dig själ(v) till synen på självförverkligande? Är vi människor och naturen en integrerad helhet? Kan vi förverkliga oss själva genom att leva i harmoni med omvärlden, genom ett så kallat ekologiskt själv?
Självförverkligandet handlar om hur och på vilket sätt du vill och kan förverkliga dig själv. Frågan är då: Vem är du? Kropp, själ eller ande? Individ eller kollektiv? Immanent eller transcendent? Hur du uppfattar livet, universum och dig själv genomsyrar din syn på förverkligandet i sig.
För egen del har jag blivit medveten om mitt eget självförverkligande genom meditation. Efter att ha praktiserat meditation i nästan fyra decennier har jag utvecklat en meditationsteknik jag kallar Existentiell Meditation (EM). EM är en blandning av olika meditationstekniker, bland annat Transcendental Meditation (TM) och Primordial Sound Meditation. Sistnämnda är en teknik jag lärde mig i slutet av 1990-talet av Deepak Chopra i Oxford, England. Därmed avslutar jag med att säga att meditation kan vara kungsvägen till att bli medveten om sitt unika själ(v)förverkligande. Den som mediterar kan förnimma detta genom ett varande i existensens gränsland, landet mellan ingenmansland och alltings existens, mellan det transcendenta och immanenta.
[1] Lukasevangeliet 15:11-32, SFB.