2024-03-11
Själavårdens egenart och förhållningssätt har kanske ett enda hjärta. I denna text tänkte jag försöka beskriva vad som skulle kunna vara detta hjärta, genom själavårdens livs- och trosåskådning. Att beskriva själavård tematiskt behöver dock ha sina begränsningar, eftersom olika former av själavård förekommer inom alla religioner, inom den institutionella andliga vården och i olika existentiella sammanhang. Själavård passar faktiskt också för ateister, som vanligtvis brukar säga att ”jag inte har någon tro”. Själavårdens förhållningssätt till ateisten faller in i den sekulära själavården. På vilket sätt?
Den historiska utvecklingen av ordet ateism pekade först mot en gudlös, otrogen och ogudaktig person. Betydelsen ändrades senare till olika former av gudsförnekelse. Under upplysningstiden började ordet ateism användas för att beskriva den egna trosuppfattningen i betydelsen avsaknad av tro på Gud. Åsikten att det inte finns någon gud är fortfarande de rådande förklaringsmodellerna för ordet ateism. Men då är det lätt att glömma bort att ateisters livs- och trosåskådning också är en tro, i betydelsen att ingen vet, utan alla tror. Ateismen är utbredd i sekulariserade länder som Sverige, med en vanligtvis hög utbildningsnivå. Men en hög naturvetenskaplig livsåskådning och utbildningsnivå behöver inte i sig vara grunden för en ateistisk världsåskådning. Därom vittnar otaliga vetenskapspersoner, forskare och Nobelpristagare.
Åter till själavårdens hjärta, som kan omfamna både ateister och agnostiker.[1] Hjärtats språk, med sitt unika budskap till konfidenten (eller klienten), handlar om själavårdarens tydliga uppgift, att förmedla Guds ord till den enskilda människan. Guds ord kan förstås uttryckas olika språkligt och tillämpas på olika sätt.
Själavården ser ”Guds ord och läkande” utifrån ett perspektiv medan sjukvården arbetar med diagnosticerande och läkande utifrån ett annat perspektiv. För själavårdaren betyder ”Guds ord och läkande” något annat än den psykologiska och psykiatriska diagnos och behandling som en läkare ger vid psykisk ohälsa, existentiell ångest, oro och smärta. På det sättet kompletterar läkarvetenskapen och själavården varandra. Läkaren tar hand om sina patienter och själavårdaren sina konfidenter.
Den sekulära själavården uppmärksammar den subjektiva sidan av människans existens och erfarenheter, där konfidenten alltid är i centrum genom individens unika livserfarenheter. Genom att Guds ord är närvarande i samtalet, skiljer sig själavårdande samtal från kliniska psykoterapeutiska samtal. Det egentliga mötet i själavården äger inte rum mellan själavårdaren och konfidenten, utan det är ett möte med Guds ord som talar till konfidenten. Själavårdarens uppgift och yrkesroll är att förmedla synen och praktiken om det Gudsord som kommunicerar till konfidentens hjärta.
[1] Agnosticism är en filosofisk riktning, vars bekännare kallas agnostiker. Agnostiker motsätter sig både kunskap om en eventuell Gudsexistens och tillvarons djupaste existens. Grunden för detta är människans icke-tillgängliga, icke-kunniga och icke-vetande angående tillvarons yttersta grunder.