Sandra frågar: När vi talar om Gud och andlighet finns så många olika tolkningar som både förenar och splittrar oss. Relationen till religion och begreppet andlighet utvecklas också över tiden och antar nya former i takt med att vi och vår omvärld förändras. Eftersom det andliga har en sådan djup betydelse för människan blir min fråga:
Varför har vi så olika tolkningar när vi försöker förstå vår djupaste essens?
Fransisko svarar:
Hej Sandra och hjärtligt tack för din fråga. En av mina teologilektorer brukade säga att ”all text är tolkning”. Jag fortsätter på det spåret och utvecklar tolkningsperspektivet till att säga att hela vår existens har en personlig och kontextuell relation till en universell interpretation eller kosmisk tydning av människans essens. Vad betyder det? Eftersom varje människas innersta väsen och natur har ett unikt perspektiv till omvärlden blir också förklaringsmodellerna olika. Dessa olika modeller kan antingen splittra eller förena mänskligheten, beroende på om vi ser olikheterna som berikande eller hotande.
Människans liv på planeten är under en ständig evolution – förändring och utveckling. Både andligheten och religionen (även filosofin) följer i människans fotspår. Vilket perspektiv kan vi ha på frågan ”relationen till religion och begreppet andlighet”? Svaret på frågan blir unikt då du, jag och varje människa endast kan tala utifrån sig själv.
Vad har denna inledning egentligen med människans tolkningar av vår djupaste essens eller existens att göra? Sett ur ett andligt historiskt perspektiv utvecklas religion och andlighet över historien och antar nya former i takt med att vi och vår omvärld förändras. Andlighetens essens kan synas vara differenta i människan och olika, utifrån skilda kulturer och tidsepoker. Självklart ska jag inte här redogöra för den historiska andliga utvecklingen, men det finns en del individuella perspektiv som är mer än värda att beakta. Dessa individuella andliga perspektiv kommer från mystiker inom alla olika religioner och filosofier. Sett ur en mystikers perspektiv verkar relationen till religion och begreppet andlighet inte utvecklas över tiden, eftersom mystikern lever i tidlösa dimensioner, genom en evig förening med Gud, Alltet och i ”Oneness”.
Mystikern sammansmälter eller blir ett med det absoluta. Mystikern frigörs från sinnesintryck och jagupplevelsen upphävs helt. När självidentiteten upplöses, framträder livets essens. Mystikerna upplever en djup förening med den gudomliga verkligheten på ett översinnligt plan. Enhetsupplevelsen kan dock tyckas omöjlig att beskriva med mänskliga språk men mystikerna har förmågor att begreppsliggöra enhetsupplevelser.
En drivkraft bakom mystiken är religionernas brist på direkta kontakter med det gudagivna. De traditionella och allmängiltiga religiösa förklaringsmodellerna saknar ofta både djup och omedelbarhet för att uppnå en direkt enhetsupplevelse. Gudskännedomen blir för de flesta troende enbart teoretiska doktriner, dogmatiserade credon och rabblande av böner.
Vad är det fördolda som mystiken uppenbarar? Religionernas mystiska tolkningserfarenheter liknar varandra i att den gudomliga uppenbarelsen öppnar medvetandet till ett upplyst tillstånd. Inom kristendom och islam har identitetsupplevelsens upplösning beskrivits och praktiserats som ”ett saliggörande skådande”, visio beatifica, som leder till cognitio dei experimentalis - en direkt gudskännedom istället för en enhetsupplevelse. Buddhistiska och hinduistiska mysterietraditioner, den gnostiska andliga insikten, den kristna yttersta verklighetsuppfattningen av Gud och sufisternas erfarenheter - att människan genom sinnets rening kan förstå att kärleken är Guds sanna väsen – ger alla enhetsupplevelser, unio mystica och ett saliggörande skådande, visio beatifica. Mystiken blir en väg till förståelsen av människans djupaste essens.
De kristna mystikerna har sin religiösa väg, som till exempel Teresa av Ávila (1515-1582),[1] spansk mystiker, karmelitnunna och helgon. Teresa av Ávila levde under reformationens brytningstid. Hon led när hon såg de kristnas och kyrkans splittring. Teresa av Ávilas självbiografier är skrivna som kristen apologetik, där skäl ges för den kristna tron. Hennes självbiografier berättar om personliga erfarenheter med djupa insikter och andliga erfarenheter av bönens väg, förhållandet mellan tillbedjan och tro, vilket betyder att bön och tro är integrerade med varandra och att liturgi och teologi är ett. Själens resa mot den mänskligt gudomliga extasen präglades initialt av smärta, lidande, ouppfyllda begär och mörker. Teresa av Ávilas smärtsamma upplevelser var inte straff från Gud, utan Guds vägledning till större avskildhet. Teresa av Ávila betonade att det endast är genom bönen som de kristna kan verka för kyrkans och de kristnas enhet, en enhet i en tid av splittring och strid. Teresa av Ávila gav en systematisk framställning av själens väg till gudsförening.
Inget får skaka dig, inget förskräcka.
Allting skall klarna.
Gud är densamme.
Vänta och vaka.
Allt skall du vinna.
Den som har Gud kan ingenting sakna.
Gud ensam räcker.
~ Teresa av Ávila
Teresas symbolspråk var snarlik den islamiska mystiken, som var mycket inflytelserik i det medeltida muslimska Spanien, från början av 700-talet till 1492, då morerna (araberna) tvingades lämna den Iberiska (Pyreneiska) halvön. Teresa mediterade och hade med tiden börjat få intellektuella visioner och uppenbarelser av Gud. Synerna och orden verkade direkt genom hennes eget sinnesmedvetande.
Det kärleksfulla utbytet mellan själen och Gud, är så ljuvt
att jag ber Honom i hans godhet att ge en smak av denna kärlek
till alla som tror att jag ljuger.
De dagar detta varade gick jag omkring som om jag var förvirrad.
Jag ville varken se eller tala...
Det verkar som om Herren bär bort själen och placerar den i extas;
sålunda finns det inget utrymme för smärta eller lidande,
eftersom glädjen snart kommer.
~ Teresa av Ávila
I Teresas mystiska upplevelser urskiljer hon fyra stadier i själens uppstigning: mental bön och meditation; tystnadens bön; absorption-i-Gud; extatiskt medvetande. Fyrtio år efter hennes död, år 1622, helgonförklarades Teresa av Ávila.
Religiösa och filosofiska system kan både förena och splittra, men mystiker har visat sig förena människors essens. Genom direkt gudskännedom och enhetsupplevelse var mystikerna i sin egen tid ofta ett hot och en nagel i ögat på religiösa krafter och politiska makter. Avslutningsvis kan sägas att inget egentligen är nytt under solen när vi försöker förstå vår djupaste essens, den essens som är varje människas rättighet och kanske även skyldighet att finna.
[1] https://karmel.se/teresa-av-avila-vanskapens-mystiker-del-1/
3 Vad vinner en människa med all sin möda,
som hon gör sig under solen?
4 Släkten kommer, släkten går,
men jorden står evigt kvar.
5 Solen går upp och solen går ner
och skyndar sedan åter till den plats
där den går upp.
6 Vinden far mot söder
och vänder sig mot norr.
Den vänder sig ständigt på sin färd fram
och börjar sitt kretslopp på nytt.
7 Floderna rinner alla ut i havet,
och ändå blir havet aldrig fullt.
Dit floderna runnit förut,
rinner de åter.
8 Allting är fullt av möda,
människan kan inte beskriva det.
Ögat blir inte mätt av att se,
örat blir inte fullt av att höra.
9 Det som blivit gjort,
kommer att göras igen,
och det som hänt,
kommer att hända igen.
Det finns inget nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man säger:
"Se, detta är nytt", så har det redan funnits
i gamla tider som varit före oss.
~ Predikaren 1:3-10
[1] https://karmel.se/teresa-av-avila-vanskapens-mystiker-del-1/