av Fransisko Condró
Del 1
Denna text handlar om självmedvetandets väg genom egots utveckling till den upplysta människan, Homo luminous. Upplysning beskrivs här som ett tillstånd i mystikens varande och dimensioner. Inledningsvis kan sägas att termerna mystik och mysterium har gemensamma rötter i vad som är hemlighetsfullt och dunkelt. Det mystika livet ses som självmedvetandets djupaste erfarenhet. Mystik betecknar ett personligt perspektiv att närma sig det absoluta och det gudomliga. Mysterium kännetecknar en individs invigning i en delvis dold kontext, hemlig för utomstående. Vad mystik och mysticism är och innebär fördjupas i en av Vision Condrós utbildningsgrenar, där studenten utbildas både teoretiskt och praktiskt till ett liv i mystikens dimensioner.
Egots själsliga utveckling började redan i övergången från det människoliknande rovdjuret till den moderna vilddjursmänniskan. Innan vi beskriver medvetandets utveckling till jagets upplysning, börjar vi med att beskriva begreppet ego. Men först ett observandum vad gäller egots utveckling till självmedvetenhet. Precis som evolutionen har många utvecklingsvägar, har även det mänskliga jaget flera vägar till upplysning. Även om nedanstående beskrivning till stor del är hämtad ur den judisk-kristna religiösa och filosofiska traditionen, finns det flera filosofiska och religiösa skolor som påvisar liknande konvergenta jag-utvecklingar. Med konvergent menas att vitt skilda utvecklingslinjer oberoende av varandra utvecklar likartade strukturer och former.
Vad är egot?
Evolution är ett centralt begrepp inom biologin. Jagets utveckling sker parallellt med den biologiska evolutionen, den om hur organismer förändras och anpassas, allt enligt den naturvetenskapliga evolutionens modell, i gränslandet mellan biologisk mångfald och ekologi. Ett av vetenskapens viktigaste mål är att förstå orsakerna till dynamiken i biologisk mångfald och att öka medvetenheten om artrikedomens betydelse.
Den mänskliga mångfaldens rikedom sker i jagets utveckling genom en polariserande moralisk modell. Teorin påvisar två modeller, som i dubbel bemärkelse dels kallas begär och lidandecykeln, dels behov och lustscykeln. Moraliska jag-utvecklingar sker i ett evolutionärt dualistiskt utformat elektromagnetiskt spänningsfält. Modellen påvisar jagets utveckling mellan dysfunktionella begär och funktionella behov. Dessa moraliska medvetandepoler uppträder som ett enhetsfält i mänsklighetens evolution, som i sig har dubbla syften. Det första syftet i jagets medvetandeevolution är att utveckla mänskliga andliga, fysiska, emotionella och intellektuella förmågor. Det andra blir det fortsatta utforskandet av den eviga och oändliga gudsskapelseprocessen.
Människans utveckling befinner sig i ett spektrum av jagmedveten intelligens, från tidiga stadier av egoerfarenhet och egoutveckling till jagets högsta form av upplysning, Homo luminous. Egots mänskliga jag-processer höjer och expanderar sitt medvetande i flera språng, från total omedvetenhet in i ett begränsat självmedvetande för att så småningom ta det gudomliga språnget för att återupptäcka och förenas med sitt gudomliga ursprung, det eviga och oändliga själsmedvetandet. Egot finner alltså sig själv genom denna jag-utveckling, där den mänskliga evolutionens artrikedom har förädlats alkemiskt.
Alla nu levande människor tillhör arten Homo sapiens genom gruppen primater, vilken i biologisk bemärkelse innebär att människan inte är ett rovdjur. Men rovdjur kallas djur som dödar andra djur för att äta upp dem och enligt den definitionen är människans jag-natur fortfarande rovdjurslikt. Detta rovdjursbeteende är en kvarleva i den moderna människans egoutveckling. I moraliskt avseende har människan fortsatt att utvecklas från vilddjur till flockboskap i nyare kontexter av filosofisk och religiös fostran. Denna förståelse av jagets utveckling har i vetenskaplig kontext därefter övergått till psykologins domäner.
Psykologi som vetenskap studerar själslivet som inkluderar intelligenser, beteenden, medvetande, mentala och kognitiva processer, känslor samt tänkande hos människor och grupper. Psykologins kunskap används ofta vid utvärdering, diagnosticering och behandling av psykiska störningar och mentalsjukdomar. Den allvarligaste graden av psykisk störning är psykos, där jaget och kognitionen brutit samman. Den mänskliga jag-inkarnationen är psykiskt mycket känslig och kan bli hårt ansatt av psykisk ohälsa, lidelser och vanvett. Ansatser och strävanden att förstå människans psyke, själsliv och beteende kan spåras ända till forntida civilisationer, men under 1800-talet präglades och formades detta kunskapssökande om själslivet främst av tyska filosofer och psykologer.
Den psykodynamiska psykoterapins ego
I Sigmund Freuds (1856-1939) strukturmodell över termen ego står detta för psykets mänskliga jag. ”Detet, jaget och överjaget” är termer som används inom den dynamiska teoretiska modellen. I strukturmodellen är jaget eller egot det ”medvetet erfarna”, som påverkas av överjaget och detet, och är kommunikatören mellan dessa båda storheter. Freud betonade icke medvetna aspekter av personligheten. Detet (eller Id), är den omedvetna delen av psyket, styrt av instinkter och drifter. Överjaget (eller Super-Ego), är människans överordnade samvete. I modellen är jaget viljan som pendlar mellan detets och överjagets till synes oförenliga verklighetsaspekter.
Freuds psykoanalytiska resonemang bildar skola för att förklara olika psykologiska tillstånd, både patologiska och icke-patologiska. Detet är som ovan nämnts människans ursprungliga och primitiva biologiska drifter som självbevarelse- och fortplantningsdrifter. Detets psykiska apparat formades först, före jaget, och har begär som drivkraft genom lustprincipen. Enligt den freudianska psykoanalysen är lusten driftstyrd genom psykiska sinnesretningar.
Lustprincipen eftersträvar att neutralisera psyket genom att antingen avlägsna olusten eller bejaka lusten. Överjagets samvete och ideal håller detet (Id) i schack genom regler, normer, konventioner och attityder. Enligt den freudianska teorin är libidon en av människans två viktigaste drifter, och motiv till människans handlande och valmöjligheter. Sexuella instinkter som härrör från detet är det som dikterar överjagets form och struktur. I den så kallade freudianska libidon kan många av våra moraliska problem faktiskt ha ett sexuellt ursprung.
Överjaget bearbetar krav och förväntningar på själva genom förmågan till skuld- och skamkänslor för att identifiera den sanna självkänslan. Sammanfattningsvis förklarar Freuds psykologiska strukturmodell ego som jagets ”psykiska apparat” som påverkas av ”överjaget” och ”detet” och som är kommunikatören mellan den omedvetna delen av psyket och människans överordnade samvete. I Freuds psykoanalys är jagets utveckling en funktion som ansvarar för individens självbevarelse genom minneslagring av kunskap.
Det kvantmekaniska egot
Den världsberömde indisk-amerikanske författaren Deepak Chopra (född 1946) är förespråkare för ett holistiskt förhållningssätt till Well-being (välbefinnande). Well-being är en väg till ökat självmedvetande och omfattar en livskvalitet och en förmåga att bidra till världen med en känsla av mening och syfte. Chopra är bland annat känd för hur människan kan uppnå "perfekt hälsa", ett tillstånd fritt från sjukdom, åldrande och död, då hans världsbild bygger på en "kvantmekanisk kropp" som i grunden är ren energi och information. Egot är, enligt Chopra, människans identifikation med sina tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, och förhållningssätt. Egot ger därför en förvrängd bild av verkligheten, likt en mental illusion och en reflektion av självet.
Egot söker, enligt Chopra, tvångsmässig bekräftelse, har ett tvingande begär av att kontrollera, ett tvångsmässigt kontrollberoende av att döma och försvara och har slutligen tvingande förväntningar på sin omgivning. Frihet från ego uppnås, enligt Chopra (även om egot alltid kommer att vara en del av människan), genom inre frid, frånvaro av rädsla och ett högre medvetenhetande om att ego inte är den du egentligen är. Egot tror, enligt Chopra, att den är sig själv, det vill säga människan själv. Fri från egots grepp kan människan bli genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv. Resultatet blir som sagt inre frid, som bygger på frånvaro av rädsla. Människan är inte sina tankar och känslor, utan människan är den kvantmekaniska medvetna energin och informationen som har byggt vår mänskliga varelse, erfar slutligen Chopra.
Kommunikatör mellan det medvetna och omedvetna
Etymologiskt kommer termen ”jag” från latinets ”ego”. Ego och jag har därmed samma grundbetydelse. Människan har utvecklats från rasande vilddjur till flockboskap, fortfarande i behov av att fostras i moraliskt avseende. Begreppet ”ego” är i grunden alltså det upplevda jaget, det vill säga självet, i betydelsen "jag som person". Det individuella självet är ekvivalent med det personliga jaget. De första kristnas själavård handlade om individens moraliska liv och vägleddes av en själavård genom insikten om hur värdefullt det är med inre frid som försvar mot begär, ängslan och människans egoism. Dessa kristna lärde sig vägledas genom själavård som försvar mot egots begär. Inom Tolvstegsprogrammet beskrivs även egot som ett begär. Tolvstegs-egot är hårt ansatt av psykisk ohälsa, lidelser och vanvett.
I den här texten utgår jag fortsättningsvis från att begreppet ”ego” i grunden är det upplevda jaget, det vill säga självet, som i betydelsen "jag som person" och den individuella människan. ”Persona” (latin för teatermask) svarar i olika former för människans roller och för det moraliskt korrekta beteendet i sociala sammanhang. Det individuella självet är alltså det personliga jagets hela människa i alla olika interna och externa former. Ego betyder vidare i min förklaringsmodell helt enkelt den unika och individuella människan i sin helhet genom kropp, sinne, ande och själ eller det fysiska, mentala, emotionella och existentiella. Gud skapade människan till sin avbild. Det innebär att jaget är en avbild av ”Jag Är”, som är den bibliska gudens egennamn. Jaget är den tidsliga och rumsliga människan, född, levd och död. ”Jag Är” blir då det eviga och oändliga gudomliga medvetandet, ofött och ”odött”.
En sammanfattning av begreppet ”ego” utifrån psykodynamiska och kvantmekaniska aspekter, är att egot kan tolkas alltifrån någon outgrundlig dysfunktionell entitet som verkar leva sitt eget parasiterande liv i människans psyke, till en kommunikatör mellan olika, delvis medvetna, delvis omedvetna, delar av psyket. Jaget kan också ses som en avbild av Guden ”Jag Är”. De första kristna lärde sig vägledas genom själavård som försvar mot egots eller jagets begär. Om detta och om den fortsatta utvecklingen av människans självmedvetande kommer i den andra delen av denna text om vad egot är (och inte är) samt hur vi kan vandra vägen till ett upplyst självmedvetande genom livets mystika världsordning.
Del 2
De kristnas och alkoholisternas ego
Jesus av Nasaret var även en mystiker som personifierade gudomen ”Jag Är”. Han utvecklade nya moraliska tolkningar från judiska religiösa traditioner. I sin undervisning visade han att kärleken till Gud går före bokstavstron på de tio budorden, synden och sabbatslagen, för att nämna några judiska kategorier av budens auktoritet och lagarnas tillämpningar. Enligt judisk tro har Gud själv gett det judiska folket Torahn (Läran) med alla bud att följa, men som därefter har gett upphov till många tolkningar och diskussioner. Torah är en skrift som ingår i Tanakh, av kristna kallad Gamla testamentet. Torahn innehåller de skrifter som de kristna kallar de fem Moseböckerna eller Pentateuken.
Den judiska läran beskriver allmänmänskliga villkor för ett av Gud utvalt folk och sammanfattar årtusenden av mänsklig erfarenhet och djupa insikter hur det är att vara människa inom sin egen gemenskap, tillsammans med Gud, andra folkslag och kulturer. I judendomen finns inte något system av lärosatser. Tron på Gud ska bli omsatt i handling och vägen till frälsning sker genom goda moraliska gärningar. Även om judendomen i sig inte är dogmatisk, blev judarnas förpliktelser, regler och lagar med tiden allt tyngre livsbördor.
Jesus kom som en frälsare och vände sig främst till de sjuka, utsatta, fattiga och till samhällets syndare med lågt anseende i det judiska samhället. På så sätt visade Jesus vägen till den enskilda människans förnyade värdighet, med möjlighet att genom tro och kärlek till Gud rena judarnas skuldfyllda och syndiga jag. Genom Jesu förnyade läror fick judarna på nytt möjlighet att reflektera över etiska och moraliska frågor i relationen till Gud och medmänniskorna och på samma gång avbörda sig tusenåriga patriarkaliska lagar och rigida regler.
Som försvar mot egots eller jagets sjukliga begär vägleddes de första kristna i dåtid och tolvstegsfolket i nutid av en gudomlig själavård mot demoniska angrepp, anfäktelser, lidelser och vanvett. Begreppet ”ego” blir i denna beskrivning likt en djävulsk parasiterande personlighet. Inom Tolvstegsrörelsen brukar alkoholen i sig liknas vid djävulen, en egen entitet; listig, falsk, stark, gåtfull och mäktig. Även kyrkan har demoniserat denna djävulska kraft till en egen entitet, varande Guds motståndare, en åklagare - Satan och Djävulen, en personifikation som Lögnens Fader och roten till allt ont.
Egots själavård
Jesus av Nasarets andliga vägledning mot egots vanvett blev en själavård som bestod av förtroliga bönesamtal och inbegrep en inbjudan att leva av djup tro på Guds kärlek i livets alla sysslor. Men även exorcism var på Jesu tid en religiös och andlig själavårdande praxis för att fördriva det onda. Grunden för den exorcistiska formen av själavård beskrivs i evangelierna och finns nedtecknat som en del av Jesu verksamhet. Den involverade även lärjungarnas spridande av de goda nyheterna om Jesus som Messias.
Exorcismen lever kvar även idag, bland annat inom den katolska kyrkan, och är specifika former av böner som kyrkan använder mot djävulens makt. Ur ett själavårdsperspektiv är skillnaden mellan exorcism och enskilda samtal stora. Exorcism är den religiösa eller andliga praxisen att fördriva demoner. Praktiken är urålderlig och en del av trossystem inom många kulturer och religioner. Människor som anses vara besatta anses inte onda i sig själva, därför betraktas exorcism mer som ett botemedel än ett straff. I enskilda själavårdssamtal fördrivs inga demoner, utan praktiken blir ett möte med Gud mestadels under tystnad, bön, kontemplation och meditation.
Inom katolicismen utförs exorcism i Jesu Kristi namn och ska hjälpa en person som behöver skyddas mot Djävulens ondska och att denna djävulska makt dras tillbaka genom att den besatte, i Jesu Kristi namn, kan få skydd och befrielse. I den katolska riten för en formell exorcism, uppmanas prästen dessförinnan att noggrant försäkra sig om att den anfäktade personens tillstånd inte beror på psykologisk eller fysisk sjukdom. I den kristna erans två första århundraden ansågs exorcismens kraft vara en speciell gåva som kunde ges till vem som helst. Därefter gavs detta endast till en speciell klass kallade exorcister vilka anförtroddes denna speciella själavårdsfunktion. De demoniska krafterna som exorcisten vill ta bort kan idag ses som jagets anfäktande av fysiska åkommor, psykologiska sjukdomar och diverse psykiatriska diagnoser. Sammanfattningsvis kan sägas att de mänskliga förmågorna att både förstå och hålla ondskan i schack och förstå dess natur, leder till ökad självmedvetenhet.
Självmedvetandet tar nya former
Till skillnad från exorcism är botens själavård en rituell handling genom vilken den troende visar sin ånger, bekänner synder och tar emot Guds förlåtelse. Botens sakrament kan också kallas försoningens, förlåtelsens, biktens eller omvändelsens sakrament och innefattar att den kristne syndaren gör en inre botgöring, en metod för att rena samvetet.
Under 200–800-talet e. Kr. utvecklades teologiska själavårdsdoktriner, som med tiden blev en själavård som främst bestod av tröst, men som också bidrog till att väcka de kristnas sociala samvete. Självkännedomens utveckling kan i detta ljus ses som en del av själavårdens historia och kan beskrivas som religiösa traditioners andliga vägledning för det mänskliga jagets helande och läkande. Frågan kan ställas vad det egentligen är som behöver helas och läkas? Själavårdens svar på frågan har varit att fortsätta uttrycka den moraliska betydelsen för individens personliga läkande och därmed jagets helande från lidande, ondska, sjukdom och död.
Genom prästen och teologiprofessorn Martin Luther (1483-1546) försvann själavårdens egentliga innehåll till den själavård han själv bedrev - samtal, brev och bön. Luther undervisade i filosofi och etik och fick på nära håll bevittna kyrkans moraliska förfall. Genom Luthers reformation utformade han rättfärdiggörelseläran där han kritiserade kyrkans tolkning av relationen mellan tro och gärningar. (År 1999 nådde lutheraner och katoliker enighet om huvudpunkterna i rättfärdiggörelseläran). Denna lutherska form av själavård utvecklades med tiden till de filosofiska och de psykologiska metoderna för själens upplysning och läkning som finns idag.
Egots moraliska självmedvetandeutveckling
Människan uppfattar det yttre livet genom sina fem sinnen, sin hjärna och sitt centrala nervsystem. Allt som människans kunskapsorgan kan förnimma kan därför erfaras, medan vad som finns bortom vår upplevelse av världen har vi ingen möjlighet att veta. Även om människan rent teoretiskt skulle kunna förstå detta genom olika existentiella, religiösa och filosofiska modeller av det mångdimensionella universumet, är det ändå det mänskliga livets upplevelser för självkännedom som står oss närmast. När vi förstår oss själva och utvecklar vår självmedvetenhet förstår vi hela världen, likt ett kantianskt kategoriskt imperativ. Beskrivningen ovan skulle kunna vara 1700-talsfilosofen Immanuel Kants (1724-1804) filosofiska slutsats med etiska principer som formulerades och identifierades för att ange moralens högsta princip. Kants kategoriska imperativ är mycket likt Jesu ord i Bibeln, där Mästaren sammanfattade hela skriftens budskap i det så kallade ”dubbla kärleksbudet”:
Jesus svarade:
Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta,
av hela din själ och av hela ditt förstånd.
Detta är det första budet, och också det största.
Det näst viktigaste liknar det första:
Du ska älska din medmänniska som dig själv.
Matteus 22:37-40
I Jesu ord ovan finns den gyllene regeln att behandla andra som dig själv. Människan enligt Kants kategoriska imperativ bör handla på ett sätt som hon också vill att andra ska agera efter och formulerades också så att varje människa inte ska behandla andra för sitt eget syfte, utan även med tanke på andras eget väl. Kant var i särdrag en upplysningstänkare med en kombination av filosofisk individualism och universalism, där världens former och fenomen, hur vi uppfattar världen och tänker om den, beror på oss själva. Detta leder till att jagets utveckling sker utifrån hur vi begriper den värld vi alla lever i.
En kombination av individualism och universalism kan pröva vilken av två motstridiga uppfattningar som är den moraliskt riktiga, den för det egna jaget i synnerhet eller den för människan allmänhet. Den enskilda individen formar på så sätt moralisk kunskap, men eftersom alla individer, enligt Kant, i grunden är lika, kommer vi alla förr eller senare att nå fram till samma etiska principer - individuellt och universellt.
Egoism vs. Utilitarism
Upplysningstidens naturvetenskapliga genombrott placerade människan som en unik och egen centralfigur, i ett jag som självmedveten och fri varelse och berövade därmed de kristna sin kristendom. Hur då? 1600- och 1700-talets utveckling ledde till att människans världsbild förändrades. Jordelivet styrdes av naturvetenskapliga lagar och i mindre mån av Gud. Människan kunde också själv förbättra sina levnadsvillkor. Livets mening fanns här och nu, inte i ett kommande evigt liv i himmelriket eller i helvetets hades och gehenna.
Kants filosofi bidrog till att vilja praktisera den politiska, historiska och religiösa filosofin för att reflektera över människans individualitet. Personligen ser jag denna kantianska utveckling, inte som att kristendomen avsakraliserades, istället profanerade och sekulariserade filosofin den religiösa dogmatiken och på så sätt blottlade jagets natur för begynnande psykologisk utforskning.
Kants etiska filosofi framhävde den mänskliga personens unika värde, även om den autonoma personen överskrider människans individualitet till förmån för universalitet. Detta kantianska embryo till utilitarism eller nyttoetik föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Utilitarism är inriktad på etik och moraliska frågor. Egoism som moraliskt system överväger konsekvenserna endast för den egna personen, medan utilitarism beaktar konsekvenserna för människor i stort. Både egoism och utilitarism är moraliska system som försöker maximera vissa konsekvenser av det mänskliga livets motstridigheter.
Nyttofilosofin medför att utpekade grupper i samhället inte döms på godtyckliga grunder. Utilitarismen som filosofi, i stället för andra värdegrunder som till exempel religiösa, skapar riktlinjer kring vad som är moraliskt försvarbart utifrån den gemensamma nyttan. Likväl kan utilitarismen få motsatt effekt, om det är svårt att avgöra var gränsen går mellan en upplyst och en självisk människa.
Den fortsatta utvecklingen av människans självmedvetande går från jagets outvecklade rovdjursinstinkt via religiösa regler om hur människan ska behandla sin nästa, djur och natur. Jesus av Nasaret förvandlade lagens religiösa moral med kärleken till sin nästa genom att förkroppsliga orden ”Ego sum”, det vill säga ”Jag Är”. Självmedvetandets högsta potential upplevs genom det gudomliga varandets Ego sum och leder in i nya dimensioner av mysticism och mytisk, där den vetgiriga människan blivit en lysande människa.
Ni är världens ljus.
Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.
Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan,
utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset.
Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna,
så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.
(Matteus 5:14-16)