Av: Fransisko Stefan Jacobsson Condró
Mail: [email protected]
SMS: 0735564793
Paulus och den framväxande kristna etiken
Efter Jesu död och den framväxande kristna rörelsens utbredning uppstod en rad nya frågor som Jesus själv endast i begränsad utsträckning hade behandlat. Hur skulle de kristna gemenskaperna organiseras? Hur skulle konflikter hanteras? Hur skulle de nykristna förhålla sig till synd, förlåtelse och försoning? Hur skulle ledare utses och vilket ansvar skulle de bära? Hur skulle människor med judisk respektive icke-judisk bakgrund leva tillsammans i samma kristna församling?
Det är i detta religionshistoriska sammanhang aposteln Paulus träder fram som den tidiga kristendomens mest inflytelserika brevskrivare och teolog. Genom sina brev försöker han vägleda de nybildade församlingarna i frågor som rör tro, nåd, frihet, gemenskap och det nya livet i Kristus. Samtidigt ger han praktiska anvisningar om församlingsordning, ledarskap, disciplin, äktenskap, gudstjänstliv och relationerna mellan de troende. Hans brev är därför inte enbart teologiska texter, utan också konkreta pastorala och etiska vägledningar skrivna till människor som levde i skiftande kulturella och sociala sammanhang.
Paulus hade själv en bakgrund som farisé och var djupt förankrad i den judiska traditionen. Före sin omvändelse, då han ännu bar namnet Saulus, deltog han aktivt i förföljelsen av Jesu efterföljare. Enligt hans egna brev och Apostlagärningarna förändrades hans liv genom en omvälvande upplevelse av den uppståndne Kristus. Därefter kom han att ägna sitt liv åt att förkunna evangeliet, framför allt bland den icke-judiska befolkningen i den grekisk-romerska världen, och såg sig själv som kallad till detta uppdrag.
Det är också här som ett av Nya testamentets mest intressanta etiska spänningsfält träder fram. Å ena sidan betonar Paulus med stor kraft att människan blir rättfärdig genom Guds nåd och inte genom laggärningar. Å andra sidan innehåller hans brev ett omfattande etiskt undervisningsmaterial med uppmaningar om hur de troende bör leva, handla och organisera sina gemenskaper. Genom historien har detta väckt frågan om Paulus främst tolkar och tillämpar Jesu undervisning i nya historiska situationer, eller om han samtidigt utvecklar en mer självständig församlingsetik. Den frågan har sysselsatt teologer, historiker och bibelforskare i nära två årtusenden och utgör en viktig utgångspunkt för förståelsen av den tidiga kristna etikens utveckling.
Jesus och Paulus – likheter och skillnader
Jesus riktar sig främst till människans hjärta. Paulus riktar sig ofta till församlingens ordning. Jesus formar framför allt människans ethos. Paulus formar i högre grad den första kyrkans nomos. Båda betonar kärleken som det högsta målet, men deras uppdrag skiljer sig åt.
Jesu etik kan å ena sidan beskrivas som en rörelse från förståelse till handling och vidare till karaktär. Först förändras människans sätt att se världen. Därefter förändras hennes sätt att leva. Slutligen formas hon till en människa vars hjärta präglas av kärlek, sanning, barmhärtighet och ansvar. Paulus å andra sidan tar sedan denna etik in i den framväxande kyrkans konkreta liv. Hans brev visar hur de första kristna försökte omsätta Jesu undervisning i gemenskaper som brottades med konflikter, ledarskap och vardagsliv. Därför kan Paulus förstås som den främste organisatören och uttolkaren av den första kristna rörelsen, medan Jesus själv förblir dess ursprungliga etiska källa.
För Etikskolan är det därför naturligt att låta Jesu undervisning utgöra den historiska utgångspunkten för den kristna etiken. Hans ord visar hur logos ger förståelsen, nomos formar handlingen och ethos formar människan. Denna rörelse sammanfattar inte bara Jesu etik utan också den pedagogiska och andragogiska idé som hela Etikskolan bygger på.
Det som ursprungligen utvecklades som Etikskolans pedagogiska modell – logos, nomos och ethos – visar sig samtidigt erbjuda en fruktbar hermeneutisk nyckel till Jesu egen etik. Det innebär metodiskt att logos–nomos–ethos används som ett tolkningsperspektiv (en hermeneutik) för att förstå hur Jesu etik är uppbyggd och hur hans undervisning bör läsas som en sammanhängande helhet.
Hermeneutik är vetenskapen om ”rätt” tolkning av en text eller läran om förståelse. Begreppet kommer av det grekiska ordet hermeneuein, efter guden Hermes, och betyder tolka, utlägga, förkunna. Hermeneutiken omfattar exempelvis tolkning av religiösa urkunder inom religionsvetenskap, tolkning av litterära texter inom litteraturvetenskap, eller försök till förståelse av diskurser inom socialfilosofi. Det är en forskningsmetod där tolkningen är central. Förutom att vara en forskningsmetod kan hermeneutik också avse en existentiell filosofi.
I stället för att läsa Jesu ord som en samling enskilda bud eller lösryckta moraliska regler söker modellen den inre struktur som binder samman hans undervisning. Att använda logos–nomos–ethos som en tolkningsnyckel (hermeneutisk nyckel) innebär metodiskt att Jesu undervisning läses genom en sammanhängande tolkningsmodell. I stället för att betrakta evangelierna som en samling enskilda bud eller moraliska regler söker modellen den inre struktur som bär upp Jesu etik. Först uppenbaras det som Jesus kallar ”sanningen” och den djupare förståelsen av Guds vilja (logos). Därefter visar Jesus hur denna förståelse omsätts i ett konkret sätt att leva (nomos). Genom ett troget liv formas slutligen människans karaktär och livshållning (ethos). Modellen blir därmed ett metodiskt redskap för att förstå sambandet mellan Jesu undervisning, hans praktiska etik och den människa han vill omforma.
Modellen beskriver inte enbart hur professionell kompetens utvecklas, utan också den inre struktur som präglar Jesu undervisning. Först uppenbaras logos där, som vi sett, Jesus fördjupar förståelsen av Guds vilja och uppenbarar (den judiska) lagens innersta mening. Därefter följer nomos, där denna förståelse omsätts i ett konkret sätt att leva genom kärlek, barmhärtighet, rättvisa, förlåtelse och ansvar. Slutligen växer ethos fram – den karaktär som formas när människan troget lever i enlighet med de ord hon har tagit emot. Målet är inte enbart ett moraliskt riktigt handlande, utan en människa vars hela liv präglas av vishet, kärlek och integritet.
Sett ur detta perspektiv framträder Jesu etik som en sammanhängande pedagogik och andragogik för mänsklig mognad. Kunskap leder till handling, handling formar karaktären och karaktären blir den synliga gestaltningen av människans inre liv. Samma rörelse utgör också den bärande strukturen i Etikskolans professionsfilosofi. Därmed blir logos, nomos och ethos inte enbart en pedagogisk modell för professionell utbildning, utan också ett sammanhängande tolkningsperspektiv som förenar Jesu etik med den klassiska dygdetraditionen och den moderna professionsetiken.
Etikskolans projekt och professionsfilosof använder logos, nomos och ethos som ett sammanhängande ramverk på tre nivåer samtidigt:
- som en modell för människans moraliska utveckling,
- som en hermeneutisk nyckel till Jesu undervisning,
- och som en professionspedagogisk modell för utbildningen.
Den tredubbla användningen ger Etiksskolans undervisning i etik en inre sammanhållning och gör att samma struktur återkommer från första kapitlet till den avslutande professionsetiken. Det är Etikskolans idébygge och i hela Etikskolans värdegrund.