Förlåtelsehandlingar och försonande processer
Fredens och fridens lyckliga ödes väg består av två bärande pelare, nämligen förlåtelse och försoning. Förlåta är inte enbart en känsla, utan är en uttalad väg till handling. Förlåtelsen sker för ”din egen skull”. I ett förlåtelseprogram för känslomässig läkning är grunden att erkänna sitt känslomässiga sår. Jag varse betydelsen av att förlåta när jag utbildade mig inom sorgerådgivning och terapeutisk sorgebearbetning.
Jag bekräftar att det du gjorde (eller inte gjorde) skadade mig, och jag tänker inte längre låta minnet av dessa händelser fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri.[1]
Att förlåta är en handling. Vad är då försoning satt i relation till förlåtelse? I religiösa kontexter betyder försoning en återställelse av gemenskapen med Gud. I en kyrklig/kristen kontext betyder Jesus död på korset för många kristna att livet fått en ny början, inte ett definitivt slut. Början till slutet och slutet till en ny början handlar om något nytt, att befria människor från synden och det onda. Jesu död kan anses vara en försoningsdöd för återställelse av gemenskapen mellan himlens Gud och jordens folk. Syndens försoning handlar om gottgörelse, förlåten skuld och att människan äntligen kan bli befriad från det onda, ja till och med döden. Försoningen resulterar då i att den förstörda relationen människor emellan och inte minst den avbrutna paradisiska relationen mellan Gud och människan blivit helad och läkt. Skulden har genom Jesu Kristi självuppoffrande försoningsdöd blivit betald och synden förlåten.
Förlåtelse är svaret på barnets dröm om miraklet
genom vilket det trasiga åter är helt och det fläckade alltjämt är rent
~ Dag Hammarskjöld.
Personlig, psykologisk och religiös eller andlig förståelse av förlåtelsehandlingar och försonande processer är primära för den terapeutiskt själavårdande människovården. Därför är det av vikt att själv, som en själavårdande samtalspartner känna sig buren på förlåtelsens och försoningens vägar. Dessa vägar är olika för oss alla, men de personliga erfarenheterna och upplevelserna leder till samma destination, fred med sin omgivning och inre frid med sig själv.
Min traumatiska uppväxt kan belysas som att upplevelsemässigt ha haft ”Satan” som pappa genom hans brutala och misshandlande uppfostran. Även om jag aldrig lyckades få hans förlåtande ursäkter kunde vi försonas vid hans dödsbädd. Detta som en fridfull vägs ände av en livslång komplicerad relation. Här var försoning ett medel till fred och frid, närmast att betrakta som en kärlekshandling för helande och läkande. På något förunderligt sätt lyckades pappa och jag att mötas. Inte genom ord och inte heller genom personliga möten en och en, utan vi två var mer att betrakta som ett enda liv med en enda själslig närvaro i rummet. Vi två blev ett.
I dessa sista veckor av hans liv försonades vi och jag accepterade att han aldrig skulle uttala, uttrycka eller handla i former av förlåtelse. För min egen skull erkände jag, i hans kroppsliga närvaro, att det han hade gjort hade skadat mig och att jag inte längre tänkte låta minnet av mina barndomshändelser fortsätta skada mig, även om detta senare visade sig endast vara ett första steg mot själslig läkning. För att leva i hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag krävdes ytterligare förlåtelse- eller försoningsprocesser så att jag kunde bli fri. Dessa processer kan fortskrida även efter att den andra parten gått ur tiden. För att bli fri kan förlåtelse- och försoningsprocesser spänna över generationer, och för den enskilde individen kan det vara en livslång process på väg till fred och frid.
Moraliska normer gäller i ett socialt system. Men när människor tar laglöshet och omoral i egna händer uppstår kränkningar, våld, sexuella övergrepp och tortyr. Principerna är fyra i detta normativa sociala, juridiska och moraliska system: upprättelse, ersättning, rättvisa och sanning.
Principerna om upprättelse, rättvisa och sanning är de tre delvägarna vi själavårdande terapeuter arbetar med på den fyrfaldiga väg som leder till försoning.
Försoning och förlåtelse genom människovårdare
Vad kan vi enskilda själavårdare, samtalsterapeuter och själavårdsterapeuter göra för att återställa ett samhälle där manipulatörer, våldsutövare, mördare och övriga som berövar individer sitt subjekt eller berövar grupper de mänskliga attributen? Självklart värderar inte vi själavårdande samtalsterapeuter våra konfidenter, utan vi ser dem som skapade till Guds avbild, där varje människa behandlas utifrån de mänskliga rättigheternas syn på individ och grupp.
Principerna om upprättelse, rättvisa och sanning på väg mot försoning och förlåtelse kan vi som andliga och existentiella människovårdare adressera våra konfidenter på ett sätt som människor kan relatera till och förstå.
Att bearbeta lidande, smärta, sorg, skam och skuld sker genom en mängd sammanflätade andliga (inklusive religiösa), existentiella, moraliska, psykologiska, medicinska och sociala perspektiv och metoder. Vi som terapeutiska och andliga människovårdare sysslar med religiösa, andliga, existentiella, moraliska och psykologiska metoder för att möjliggöra eller ”diagnostisera” (engelskans ”spiritual diagnosis”) konfidentens andliga och existentiella status för att integrera helandet och läkandet i den fria och värdefulla människan. Självklart sysslar vi inte med juridik i lagens mening, med medicin inom hälso- och sjukvården eller socialt arbete inom socialtjänsten. Vi sitter inte i ”dubbla roller”, utan har den själavårdande terapin genom själavård och samtalsterapi som yrkesfält och kall. Men vi kan mycket väl, och kanske också ofta, samarbeta med instanser där konfidenten är patient, brukare eller klient. Tillsammans har människovårdaren tillgång till historiska, medicinska, sociala, religiösa och psykologiska perspektiv på orsaker och verkningar för mänsklig försoning och individuell förlåtelse.
Konfidenten kommer till oss för att få hjälp till ett meningsfullt liv, bättre existentiell hälsa och klarare andlig förståelse med sitt liv. Själavårdarens teologi bjuder in konfidenten att få upprättelse genom försoning. Samtalsterapin leder klienten till att förstå de psykologiska förlåtelseprocesser som är nödvändiga för ett helat och läkt liv.
Psykologisk, religiös, andlig och inte minst en existentiell förståelse av förlåtelsehandlingar och försonande processer är primära för den själavårdande människovården. Fredens och fridens lyckliga ödes väg bestående av de två bärande pelarna förlåtelse och försoning och är vägar till handling för att erkänna smärtsamma förluster, läka brustna hjärtan och hela känslomässiga sår.
Som varande en själavårdande samtalspartner blir vi själva burna på förlåtelsens och försoningens vägar genom våra egna personliga erfarenheter och upplevelser. Vi kan, på den förlåtande och försonande vägen och på väg mot den tillfälliga slutdestinationen sluta fred med oss själva, våra nära och kära, våra konfidenter och deras omgivning, med världen i stort och därmed få inre frid och fred med oss själva. Du själv är alltså svaret på Själavårdens terapeutiska roll på förlåtelsens och försoningens väg.