Varför finns det så mycket lidande i världen? Hur kan en god gud tillåta detta? ”Tora”
Fransisko svarar:
Hjärtligt tack för alla dina frågor Tora. Jag valde denna din dubbelfråga ovan. Ofta hänger frågeställningen ihop, den om lidandet i världen och ifrågasättandet av Guds godhet, och brukar kallas ”Teodicéproblemet”. Det kan anses svårt för monoteistiska religioner, kyrkor och kristendomen i allmänhet att samtidigt försvara den kristna grundtanken med en god och allsmäktig Gud, och samtidigt tillstå att ondskan de facto existerar. Teodicéproblemet är kanske det vanligaste och starkaste argumentet mot Guds existens.
Ondskan blir i det kristna eller kyrkliga sammanhanget förklarad och tolkad som något utanför Guds godhet i skapelsen;
- Avgudadyrkan, trollkonst och häxeri
- Stigmatiseringen av den feminina aspekten i gudomen
- Förtryckande av kvinnans mänskliga värde
- Den listiga och sluga ”ormen i paradiset”
- Fallna änglar
- En Satan som anklagar Gud för partiskhet och överbeskydderi
- Fördrivandet ut ur paradiset
- Syndafallet som ett moraliskt straff
- Djävulen, en titel som används för att beskriva Lögnens Fader
- Ljusets Ängel, som frestar gudstrogna till synd och avfall
Bibelns Gud Jehova[1] skapade människan till en gudomlig avbild. Allt i Guds skapelse var gott, tills människan valde att ta del av den förbjudna frukten, den gudomliga kunskapen. Den bibliska förklaringsmodellen av världens lidande och den gode Guden, har dock utelämnat ”halva sanningen”. Då blir det svårt att förklara ondskans existens. För att bättre förstå vill jag presentera myten om ”Ouroboros” – den första levande varelsen.
Kampen mellan ljus och mörker, det människan kallar gott och ont, hör samman med Ouroboros, som symboliserar Den Ende och utgör grundvalen för världsalltet. Ouroboros uttrycker att alltet hänger samman i en evig cykel av regenerering, reinkarnation och odödlighet, genom helhet och fullbordande. Ouroboros är ett system och en symbol för integration och assimilering av det motsatta, det vill säga skuggan och odödligheten. Ouroboros avbildas som en orm (eller drake) som sväljer eller äter sin egen svans. (Ibland avbildas det två ormar, en vit och en svart). Ouroboros ses som en fertilitetssymbol i vissa religioner. Svansen är då den falliska symbolen och ormens mun ses som den livmoderliknande öppningen. Ormens skinnömsning gestaltar själavandring och dess svartvita halvor ger uttryck åt en dualistisk livssyn och polariserande existens. Jämför den taoistiska yin- och yangsymbolen, där yang bland annat står för ljus, maskulinitet, aktivitet och himlen, medan yin representerar mörker, kvinnlighet, passivitet och jorden. I en egyptisk pyramid finns kanske den äldsta referensen till en Ouroboros:
En orm är sammanflätad av en orm… Den manliga ormen blir biten av den kvinnliga ormen, den kvinnliga ormen blir biten av den manliga ormen, himlen är förtrollad, jorden är förtrollad, mannen bakom mänskligheten är förtrollad.
Den bibliska värld som presenteras i Bibelns Genesis kan ses som dualistisk och polariserande, med naturliga cykler av ljus och mörker, dag och natt, vila och vakenhet, gott och ont. Men Bibeln gör en åtskillnad mellan naturligt mörker och det mörker som är sataniskt och står i konflikt och opposition mot Bibelns Gud Jehova, den ende Guden. Denna problematik mellan den gode skaparguden och det onda i världen och människans lidande har varit svårsmält för oss människor att förstå. Grunden till teodicéproblemet kan därmed ses som en naturlig fråga på ett till synes olöst problem.
I de forntida bibliska landområdena var det vanligt att gudarna både var gifta och tillbads som par. I Bibeln sägs Gud skapa människan tillsammans med en eller flera partners. Bibelns skapargud kan, långt innan Gamla testamentet författades, ha haft en kvinnlig partner. Denna partner hette Ashera och satt på gudarnas tron tillsammans med skaparguden. Ashera är den hebreiska namnformen för en fruktbarhetsgudinna och gemål till skaparguden El, som var den högste guden i Kanaan. Enligt judarnas heliga skrifter och Gamla Testamentet var Kanaan "det förlovade landet", som Bibelns Gud lovade sitt egendomsfolk Israel att bebo. (En signifikans av El’s betydelse i den israelitiska religionen är namnet ”Israel”).
El avbildades ofta som en äldre man sittande på̊ en tron och som visade omsorg om och medkänsla med människorna. El var mellanösterns patriarkala systems tidiga Gud, men blir Guden Jehova för Moses och alla efterföljande israeliter. Jehova övertog Els attribut och funktioner, även i rollen som Asheras gemål. Ashera framträder som gudarnas moder och härskarinnan över fruktbarheten. Asheras roll i den forntida israelitiska religionen tyder på̊ att hon varit en del av Jehovakulten. Som gudarnas drottning och moder har Ashera inflytande och övertalningsförmåga. Ashera förknippas både som livgiverska och dödsbringerska.
Trädet som ger kunskap om gott och ont är ett träd som växte mitt Paradiset, Edens lustgård och är av stor betydelse i Bibelns skapelseberättelse. Trädet kan tidigt i den bibliska historien varit en kraftfull symbol för ”liv” i öknens länder. Kopplingen mellan Ashera och träd görs i Bibeln. I vissa fall tycks Ashera åsyfta ett levande träd. Men trädet förlorar med tiden sin feminina fruktbarhetssymbolik. Även om Ashera nämns 40 gånger i Bibeln, så är det uteslutande i negativa ordalag, något förbjudet, fördömande och förstörande. Detta kan ha varit resultatet av judiska katastrofer på Gamla testamentets tid och som förde med sig en omvärdering och en ny syn på gud och gudar. I denna teologiska omvärdering redigerades Bibelns textinnehåll och historia kraftigt.
Dåtidens Jehova-dyrkare går från religiös polyteism till monoteism. Detta leder till en förändring i synen på gudinnan Ashera, som beskylls vara orsaken till alla israels olyckor och förluster. Slutligen försvann den feminina aspekten av gudsdyrkan. Patriarkerna skilde Jehova från Ashera och trädet som symbol av gudinnan och hennes gudomliga kunskap gick förlorad. Människan fick varken tillbedja eller äta av frukten på hennes livgivande träd. Straffet för detta var döden. Det dominerande patriarkala sättet att dyrka Jehova utvecklades till monolatri, dyrkan av en enda Gud. Monolatri skiljer sig från monoteismen genom att andra folkgrupper kan ha andra gudar, men att judarnas gud Jehova är den störste av gudarna och den som skapat världen.
Teodicéproblemet förekommer enbart i monoteistiska religioner. Teodicéproblemet kommer till uttryck genom mänsklig okunskap om Gudsbilden och de himmelska makternas strider om människans lojalitet. Kampen står mellan Jehova och Satan, som beskrivs som en åklagare i Gamla testamentet. På vilket sätt hänger Ouroboros och Teodicéproblemet ihop? Både Ouroboros och Genesis symboliserar en enhetlig världsbild genom att allt är ett. Gud är en och skapelsen är ett. Skillnaden är att Ouroboros inkluderar ljus och mörker i livets utveckling, medan Bibelns skribenter tvingades skilja deras Gud från det mörka och onda. Därmed uppkomsten av teodicéproblemet. Jehova skulle på det sättet ofrivilligt bita sig själv i svansen. Men så är det självklart inte. Lösningen på lidandet i världen och varför Gud kan tillåta detta lidande beror i denna översyn på det patriarkala systemfelet att endast tillbe en halv del av gudomen. Människan har en fri vilja och är autonom, med den mänskliga rättigheten att göra rätt, göra fel, göra om och göra nytt och tillbe vilken gud eller vilka gudar hon vill. Ondskan och lidandet blir därmed en konsekvens av människans fria vilja till uppror och egenmakt, och inte ett resultat av ett gudomligt ”error” i systemet.
Det kanske äntligen, i denna nya tidsålder, är dags – att för patriarkernas räkning – be om syndernas förlåtelse genom att återinviga Jehova och Ashera i den bibliska skapelseberättelsen och att lämna monoteistiska religioners oförmåga till haltande gudar, halvsanningar och istället ge holistiska svar på lidandets problematik. Efter flera tusen år är det fortfarande det patriarkala trossystemet som styr den bibliska utgåvan, de kyrkliga doktrinerna och den kristna treenigheten. Det mänskliga och gudomliga är Ett och Gud är En bland annat genom förening av:
- Det maskulina & det feminina, kvinna & man
- ljus & mörker, himmel & jord
- gott & ont, rätt & fel
- Ashera & Jehova, Jesus & Maria Magdalena
- yin & yang, svart & vitt
- allt & ingenting, födelse & död
- tid & rum, evighet & oändlighet
Ovanstående motsatspar är exempel på skaparkrafter som genom förening bildar en enhet till något nytt. Som exempel kan nämnas föreningen mellan man och kvinna som skapar ett barn. Svaret på ondskans existens får människan genom en förståelse av motsatsfenomen i de gudomliga relationerna.
Both Light and Shadows are the dance of Love
Rumi
[1] Jehova eller Jahve יהוה; är en benämning (tetragrammaton) av de fyra bokstäverna יהוה i den hebreiska konsonantskriften och betecknar namnet på Israels Gud, som tillbeds inom judendomen, kristendomen och islam. På svenska transkriberas יהוה vanligen JHVH (engelska YHWH). Tetragrammet förekommer omkring 6800 gånger i den bibliska grundtexten.