Av: Fransisko Stefan Jacobsson Condró
Mail: [email protected]
SMS: 0735564793
Fem nyskapande och namnskyddade yrkestitlar
Syftet med den förra bloggen var att landa i yrkestiteln ”existensionom”. Om det skulle finnas existensiologer skulle de huvudsakligen studera, analysera och tolka existentiella processer. Detta representeras av ett ”logos” i existensiolog. Vårt företag, Vision Condró AB (VCAB) betonar i högre grad praktik, intervention (ingripande genom att förändra, förbättra eller avbryta ett pågående förlopp) och tillämpad vägledning i människans liv. Inom ett sådant ramverk ligger därför begreppet ”existensionom” närmare till hands, skrev jag.
En existensionom skulle arbeta praktiskt med människors existentiella hälsa, livsorientering och mening (nomos). VCAB har namnskyddat fem yrkestitlar inklusive existiensionom och som kontextualiseras inom själavård, existentiell hälsa, andlig vård, dödslära och beroendeterapi. I de yrkesutbildningar undertecknad skapat finns ett angreppssätt för att tydliggöra likheter och skillnader samt att beskriva vad logos och nomos är i relation till VCAB:s yrkestitlar, yrkesutbildningar och vad som utmärker dessa från liknande yrken.
Herakleitos och ”logos”
Ordet logos kommer från klassisk grekiska och tillhör ett av den västerländska idéhistoriens mest betydelserika begrepp. Begreppets rikedom ligger just i att dessa betydelser överlappar varandra. Logos betecknar inte endast språk eller idé, utan även den struktur som gör världen begriplig. Dess innebörd är mångfacetterad och kan, beroende på sammanhang, översättas som:
- ord eller tal
- förnuft eller rationalitet
- princip eller ordning
- mening, sammanhang eller begriplighet
Herakleitos föddes i en aristokratisk familj i Efesos och var en försokratisk grekisk filosof verksam omkring 540–480 f.Kr. Enligt senare traditioner avstod han från offentlig och politisk makt för att ägna sig åt filosofisk reflektion, även om de historiska uppgifterna om hans liv är begränsade. Han räknas som en av den västerländska filosofins mest gåtfulla och inflytelserika gestalter, inte minst genom sina idéer om förändring, motsatsernas samspel och logos som världens ordnande princip.
Till skillnad från senare filosofer skrev Herakleitos inga systematiska avhandlingar. Hans tänkande är i stället bevarat genom koncentrerade och ofta paradoxala fragment – korta utsagor som närmast påminner om aforismer eller visdomsord. (En aforism är ett kort och kärnfullt tänkespråk som uttrycker en djupare sanning, en filosofisk idé eller en levnadsregel). Denna stil har bidragit till att hans filosofi både fascinerat och förbryllat eftervärlden, samtidigt som den öppnat för skilda tolkningar av hans idéer.
Ett av Herakleitos mest kända påståenden är att människan inte kan stiga ned i samma flod två gånger, eftersom både floden och människan ständigt förändras. Med detta uttrycker han tanken att verkligheten befinner sig i oavbruten rörelse – världen är inte statisk utan dynamisk och präglas mer av blivande än av fixerat varande. Samtidigt menade Herakleitos att motsatser inte endast står emot varandra, utan också förutsätter och formar varandra: dag och natt, liv och död, ordning och konflikt. Förändring, spänning och motsättning är därför inte avvikelser från verklighetens ordning, utan själva förutsättningen för dess harmoni och utveckling. Centralt i denna förståelse står logos – den djupare ordning eller rationella princip genom vilken verklighetens förändring ändå framträder som begriplig. Trots världens ständiga rörelse finns enligt Herakleitos en underliggande ordning som människan kan lära sig att urskilja.
Filosofiskt logos
När Herakleitos exempelvis skriver att ”kriget är alltings fader” syftar han sannolikt inte enbart på militärt krig, utan mer grundläggande på den skapande spänning eller konflikt genom vilken verkligheten formas och förändras. Dag och natt, liv och död, vila och rörelse – sådana motsatspar står inte endast i opposition till varandra, utan förutsätter samtidigt varandras existens och bildar tillsammans en dynamisk helhet. För Herakleitos uppstår harmoni därför inte genom frånvaro av motsättningar, utan genom en ordnad spänning mellan dem, ungefär som att strängen på en lyra eller en båge endast fungerar genom sin spänning.
För Herakleitos bör logos inte enbart förstås som ”ord”, ”förnuft” eller ”lära”, utan snarare som en universell ordningsprincip som genomströmmar hela verkligheten. I ett av de mest citerade fragmenten uttrycker han: ”Fastän logos är gemensam lever de flesta som om de hade ett eget förstånd". Här framträder logos som något objektivt och allmängiltigt – en gemensam struktur eller ordning som människan kan förstå, men som hon ofta lever i omedvetenhet om. Logos betecknar därmed inte endast människans tänkande, utan den djupare rationalitet genom vilken verkligheten själv är sammanhållen och begriplig.
Det är särskilt intressant att Herakleitos även berör nomos – ett begrepp som kan översättas som lag, sed, ordning eller etablerad praxis. Hos Herakleitos framträder tanken att mänskliga lagar inte bör förstås som godtyckliga konstruktioner, utan som förankrade i en högre ordning. I ett bevarat fragment uttrycker han att ”alla mänskliga lagar får sin näring från den gudomliga lagen”. Därmed antyds att det finns en djupare princip som bör vägleda människans sätt att organisera sitt liv och samhälle.
Sammanfattningsvis framträder logos hos Herakleitos som världens inre ordning: den princip som håller motsatser samman, skapar dynamisk balans i tillvaron och gör verkligheten rationellt begriplig. Människan kan genom eftertanke, insikt och lyhördhet komma i samklang med denna ordning. Logos blir därmed inte endast ett begrepp för tänkande, utan betecknar den rationella struktur genom vilken verkligheten framträder som ordnad och begriplig för människans förnuft. Ur detta perspektiv kan logos förstås som verklighetens djupstruktur – den ordning som gör världen begriplig och sammanhängande. Men om logos beskriver hur verkligheten är ordnad, väcks samtidigt frågan om hur människan bör leva i relation till denna ordning. Här öppnas ett naturligt filosofiskt rum för nomos: inte endast som yttre lag eller regelverk, utan som människans sätt att orientera sitt liv i samklang med verklighetens djupare struktur. I denna mening blir relationen mellan logos och nomos inte motsatser, utan två sammanhängande dimensioner: förståelsen av verkligheten och det levda svaret på denna förståelse.
Religiöst logos
Den förståelse av logos som framträder hos Herakleitos och senare inom den grekiska filosofin skiljer sig delvis från den kristna tolkningen, där Logos inte endast förstås som en abstrakt ordningsprincip utan personifieras i Kristus. I inledningen till Johannesevangeliet heter det: ”I begynnelsen var Ordet (Logos), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh 1:1). Här framträder Logos inte längre endast som en kosmisk rationalitet eller en universell princip som håller verkligheten samman, utan som en personlig och gudomlig verklighet som existerar före skapelsen och genom vilken allt blir till.
Johannesevangeliet fortsätter med orden: ”Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till” (Joh 1:3). Logos förstås därmed som skapelsens grund och sammanhållande princip – inte en opersonlig kraft, utan Guds aktiva närvaro i skapelsen. Samtidigt beskrivs Logos som bärare av både liv och ljus: ”I honom var liv, och livet var människornas ljus” (Joh 1:4). Här förenas kosmologi och antropologi; mänsklig existens förstås inte endast som biologiskt liv, utan som orienterad väg mot livsmening, sann verklighet och Gudsrelation.
Den kanske mest avgörande skillnaden mellan den grekisk-filosofiska och den kristna förståelsen av logos framträder i Johannesevangeliets utsaga att ”Ordet blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:14). I den kristna teologin innebär detta att den gudomliga ordning som bär upp verkligheten inte förblir avlägsen eller abstrakt, utan träder in i historien som människa i Jesus Kristus. Logos blir därmed inte endast något som kan förstås intellektuellt, utan någon som kan mötas, följas och relateras till. Den kristna tron innebär i detta perspektiv att verklighetens innersta mening har blivit synlig och personlig.
Den tidiga kristna logosteologins framväxt
Samtidigt kan man urskilja betydande idéhistoriska beröringspunkter mellan Herakleitos’ logosbegrepp, stoicismens förståelse av världsförnuftet och den hellenistiska filosofins tänkande, vilka sannolikt bidrog till den intellektuella miljö i vilken den tidiga kristna logosteologin växte fram. Stoicismen är en antik filosofi grundad i Aten omkring år 300 f.Kr. som lär ut hur vi uppnår ett meningsfullt liv fyllt av sinnesro genom personlig dygd, självbehärskning och ett logiskt förhållningssätt till tillvaron. Enligt det stoiska synsättet lider människan inte på grund av yttre händelser i sig, utan på grund av sina egna tolkningar och reaktioner på dessa händelser.
Inom stoicismen förstås logos exempelvis som det rationella principium som genomsyrar kosmos och ger världen dess ordning och sammanhang. För de första kristna teologerna erbjöd detta ett språk genom vilket Jesu identitet kunde förstås och uttryckas i dialog med samtidens filosofiska tänkande.
Hellenistisk filosofi är de tankesystem som utvecklades i medelhavsområdet under den hellenistiska epoken, från Alexander den stores död (323 f.Kr.) till det romerska kejsardömets framväxt (31 f.Kr.).
När de klassiska grekiska stadsstaterna (som Aten och Sparta) förlorade sin självständighet och uppgick i stora imperier, upplevde människor en stor förlust av kontroll och trygghet. Filosofins fokus skiftade därför från hur det perfekta samhället byggs upp till hur den enskilda individen kan finna lycka, frid och mening i en osäker och föränderlig värld. Eftersom stadsstaterna fallit började filosoferna se sig själva som världsmedborgare (kosmopoliter) snarare än medborgare i en specifik stad.
De fyra mest inflytelserika filosofiska skolorna under denna period var stoicismen, epikurismen, skepticismen och kynismen. Trots att skolorna ofta låg i fejd med varandra delade de en gemensam kärna, nämligen att filosofi inte sågs som en teoretisk akademisk disciplin, utan som en praktisk livskonst och en terapi för själen.
Det innebär dock inte att kristendomen enbart övertog det grekiska logosbegreppet. Snarare omtolkades och fördjupades det. Där den filosofiska traditionen ofta såg logos som världens rationella struktur, identifierar kristendomen Logos med Kristus själv – inte endast som sanningen om verkligheten, utan som vägen tillbaka till Gud. Logos blir därmed både skapelsens princip och frälsningens personliga gestalt.
Ur ett religiöst perspektiv blir logos därför mer än en teori om världens ordning. Logos blir den gudomliga princip genom vilken verkligheten skapas, upprätthålls och ytterst återförs till sitt ursprung. För den kristna människan är logos inte endast något som ska förstås, utan något – eller snarare någon – att leva i relation till. Om det filosofiska logos söker förstå verklighetens ordning, söker det religiösa logos människans deltagande i denna ordning genom relation, efterföljelse och förvandling. Här öppnas också en naturlig övergång till frågan om nomos: hur människan lever i överensstämmelse med den gudomliga ordning som Logos uppenbarar.
Akademiskt logos
I ett akademiskt och professionsrelaterat sammanhang får logos en mer metodologisk och epistemologisk betydelse. Här syftar logos på systematiserad kunskap om ett visst område och signalerar teori, analys, begreppsbildning, rationell förståelse och vetenskaplig metod. Logos representerar i detta avseende ett analytiskt och tolkande förhållningssätt till verkligheten: att beskriva, undersöka, förstå och förklara fenomen på ett systematiskt sätt.
Hos den grekiske filosofen och astronomen Aristoteles (384-322 f.Kr.) blir logos starkare förknippat med rationellt tänkande, argumentation och människans förmåga att formulera skäl och resonemang. Människan förstås som en varelse som inte endast upplever världen, utan också kan reflektera över den, uttrycka förståelse och motivera sina handlingar genom språk och förnuft.
I modern akademisk kontext lever detta vidare genom suffixet –logi (av grekiskans logos), vilket används för att beteckna läran om eller det systematiska studiet av ett område. Discipliner med ändelsen –logi signalerar vanligen en kunskapsdomän som syftar till att förstå, analysera och förklara ett visst fenomenområde. Exempelvis:
- Psykologi – studiet av människans psyke, beteende och mentala processer
- Teologi – studiet av Gud, tro och religiösa traditioner
- Sociologi – studiet av samhällen, sociala strukturer och relationer
- Biologi – studiet av liv, organismer och biologiska processer
Det centrala är att logos i dessa sammanhang primärt relaterar till förståelse av verkligheten – att undersöka hur världen är beskaffad, hur människan fungerar och hur fenomen kan förstås, beskrivas och förklaras. Logos riktar sig därmed mot kunskapens struktur och verklighetens begriplighet. Frågan är inte i första hand hur människan bör leva, utan hur verkligheten kan förstås. Mot denna bakgrund framträder skillnaden mellan logos och nomos som särskilt intressant i ett professionsperspektiv.
Om logos beskriver den systematiska kunskap genom vilken verkligheten blir begriplig, skulle nomos kunna förstås som människans sätt att orientera sig, handla och leva i relation till denna verklighet. Där logos syftar till teoretisk förståelse, skulle nomos i högre grad kunna syfta till praktisk orientering.
Nomos i yrkesutövning
Nomos har sitt ursprung i grekiskan och betyder ursprungligen lag, ordning, sed, praxis eller fördelning. Begreppet avser inte enbart juridisk lag i modern mening, utan syftar bredare på de normer, strukturer och ordningar som reglerar och organiserar människors liv och samhällen. I klassiskt grekiskt tänkande betecknar nomos därför inte endast formella regler, utan också levd ordning – det sätt på vilket människan orienterar sig, handlar och skapar struktur i tillvaron. I vidare filosofisk mening kan nomos förstås som det som gör livet praktiskt möjligt och funktionellt genom riktning, ordning och tillämpning. Fokus ligger inte främst på att förstå världen teoretiskt, utan på hur människan lever i den, formar sitt handlande och upprätthåller en fungerande livsordning. Mot denna bakgrund framträder en fruktbar funktionell distinktion mellan logos och nomos.
Sammanfattningsvis relaterar logos primärt till förståelse, analys och verklighetens begriplighet, medan nomos relaterar till orientering, ordning och praktisk livsföring. Där logos ställer frågor såsom: ”Vad är sant?”, ”Hur kan detta förstås?” eller ”Hur är verkligheten beskaffad?”, riktar nomos i högre grad uppmärksamheten till frågor som: ”Hur bör vi leva?”, ”Hur skapar vi ordning?” och ”Hur omsätts förståelse i handling?”.
Distinktionen bör dock inte förstås som en absolut motsättning, utan snarare som två ömsesidigt beroende dimensioner av mänskligt liv. Logos utan nomos riskerar att stanna vid abstrakt förståelse, medan nomos utan logos riskerar att bli oreflekterad praktik. Tillsammans bildar de ett dynamiskt samspel mellan förståelse och tillämpning, mellan verklighetens begriplighet och människans sätt att leva i relation till den.
Ur detta perspektiv blir distinktionen mellan logos och nomos särskilt betydelsefull. Logos handlar om att förstå verkligheten: att analysera, beskriva och formulera dess struktur. Nomos handlar däremot om hur människan lever, handlar och orienterar sig i relation till denna förståelse. Där logos främst relaterar till kunskapens domän, relaterar nomos till livets gestaltning.
Ett idéhistoriskt resonemang i relation till våra yrkesutbildningar
Här öppnas ett fruktbart idéhistoriskt resonemang i relation till våra yrkesutbildningar. Om logos beskriver verklighetens djupstruktur, mening och ordnande princip, kan nomos förstås som människans sätt att leva i överensstämmelse med denna ordning. I en sådan läsning blir nomos inte enbart ett system av regler eller normer, utan en levd ordning – det vill säga människans praktiska orientering i förhållande till verklighetens logos.
Detta öppnar i sin tur för en professionsförståelse där vissa yrken inte endast syftar till att analysera och förstå människan eller verkligheten (logos), utan också till att hjälpa människor att leva, orientera sig och handla i relation till denna förståelse (nomos). I detta perspektiv kan ändelsen –nom förstås som betecknande för professioner som arbetar med människans livsordning, existentiella orientering och praktiska tillämpning av mening, kunskap och riktning. I denna mening kan Herakleitos förstås som en tidig filosofisk brogestalt mellan logos och nomos: mellan verklighetens ordnande princip och människans sätt att leva i samklang med denna ordning. Om logos beskriver hur verkligheten är beskaffad och kan förstås, beskriver nomos hur människan orienterar sig, formar sitt liv och omsätter förståelse i handling.
Ur detta perspektiv blir distinktionen mellan logos och nomos särskilt betydelsefull. Logos handlar om att förstå verkligheten: att analysera, beskriva och formulera dess struktur och begriplighet. Nomos handlar däremot om hur människan lever, handlar och orienterar sig i relation till denna förståelse. Där logos primärt relaterar till kunskapens och förståelsens domän, relaterar nomos till livets ordning, praktik och gestaltning.
–nom som yrkessuffix
Detta ligger nära VCAB:s förståelse av –nom som yrkessuffix. I detta perspektiv betecknar en –nom inte endast någon som besitter kunskap om människan eller verkligheten (logos), utan en professionell aktör som hjälper människor att leva, orientera sig och handla i relation till livets ordning (nomos). Fokus ligger därmed inte enbart på förståelse och analys, utan också på hur kunskap omsätts i praktisk, relationell och existentiell tillämpning. Ur ett professionsperspektiv öppnar detta för en kategori av yrken som inte endast syftar till att förstå människan, utan till att stödja hennes sätt att leva, välja, hantera lidande, finna riktning och orientera sig i tillvaron. Ändelsen –nom blir därmed inte bara ett språkligt suffix, utan ett uttryck för en särskild professionell hållning: att förena förståelse med livsorientering.