2024-04-19
Att betrakta himlen en stjärnklar natt kan ge överväldigande känslor för universums storhet. Idag vet vi att det vi ser, stjärnljuset, är från en förgången tid. Vintergatan, en galax bland ett till synes oändligt antal galaxer i universum beräknas ha 200–400 miljarder stjärnor. En av stjärnorna är vår sol. Vårt solsystem ligger i periferin av Vintergatans centrum. Om det tar 1 år för jorden att röra sig runt solen, tar det 226 miljoner år för vår sol att röra sig ett varv runt Vintergatan. Vi människor lever verkligen i ett nästintill oräkneligt kort ögonblick med astronomiska mått mätt. En stjärnas blinkande ljus vi kan se en stjärnklar natt är minnen av forntiden. Även solens ljus tar tid på sig att nå oss, om än väldigt kort, så är i allra högsta grad människans upplevelse av nuet en illusion. Ändå så upplever vi att vi är kringvandrade varelser på en trygg, stilla och platt jord, i ett reellt nu. Nuets illusion.
Om jordens platthet och att solen vandrar kring jorden är för oss sanningar utifrån vårt tolkningsperspektiv. Hela universum och allt liv på jorden verkar existera utifrån våra egna jag-upplevelser. Självklarhet vet vi (kanske) att det inte är så. Med ”kanske” tänker jag på ”Schrödingers katt”, ett tankeexperiment som går ut på att en katt placeras i en sluten kammare. Filosofiskt handlar experimentet om frågan när ett system kanske kan övergå från en blandning av tillstånd till ”antingen eller”? Schrödinger ansåg att kvantmekanikens teori var ofullständig och icke representativ för verkligheten. Kontentan är att detta klassiska tankeexperiment anses illustrera den subjektiva naturen hos mätningar och observationer. Men åter till jorden, vår plats i universum. Skulle det kunna vara så att planeten Tellus, Moder Jord, är ämnad för själars biologiska liv?
Makrokosmos är till synes oändligt och evigt. På samma sätt är det med vårt mikrokosmos. Att meditera är att färdas mot livets centrum. Även det evigt och oändligt. Utan början utan slut. Oavsett hur jag väljer att betrakta dessa storslagenheter, mikro- och makrokosmos, låter mig mitt mänskliga jag bli omtumlat hit och dit. Till synes eviga evigheter och oändliga oändligheter åt alla håll. Finns det en början, finns det slut? Och var är människan i allt detta? När en av mina studenter och jag själv nyligen mediterade tillsammans, kom vi överens om att dela våra meditationsupplevelser. Jag lovade henne att skriva ner detta, vilket jag gör nu.
När jag blundar för att meditera använder jag ett valfritt mantra för att färdas till livets centrum. När jag är där, är jag – fri, obunden, evig och oändlig. Till synes likt hela existensen i sig. Men jag blev på nytt varse det mänskliga livets smala strimma av liv. Existensen villkor för oss människor är skör och bräcklig. Det mänskliga fostret utvecklas endast under gynnsamma förhållanden. Även om den mänskliga kroppen kan uthärda stunder av extrem kyla och överhettning, är existensens villkor bråkdelar av evighetens oändlighet. Jag föds, lever en tid och dör. Där finns det likheter med det kända universumet. Stjärnor, solsystem och galaxer föds och dör. Visserligen för oss ofattbara tidsrymder, men ändock, i tidsrummet föds vi och dör. Det är vanligt att vi säger ”Nu har den människan gått ur tiden”. För min del har mitt mänskliga avlastats tunga bördor. Idag kan jag tryggt leva i vetskapen att det alltid finns hopp i tron att återfödas om och om igen. Tro, hopp och kärlek, som omsluter mikro- och makrokosmos.
Denna essä vill uppmana dig till egen själavård. Att betrakta himlen en stjärnklar natt kan verkligen vara själens vård, en ”trinitarisk själavård” i gemenskap med oss själva, Gud och universum. En stjärnas blinkande ljus vi kan se en stjärnklar natt är kanske långväga hälsningar till oss inkarnerade själar. Eller hur ser du själv på din närvaro, vandrandes i följe längs Vintergatans mjölkvita väg i universum?